Del 2. Något jag länge burit på, som jag nu berättar och vill dela med mig till er.

Det har tagit tid att skriva ner detta inlägg, det är ett tag sen allt hände och det rör upp känslor inom mig. Har också haft mycket annat runomkring mig som vanligt och därför blir det lite skrivet nu och då. Känner verkligen att jag vill dela med mig av min historia och att det finns en människa bakom allt som händer i livet. Vissa dagar är allt uppåt och andra neråt, precis som för alla människor. Då spelar det ingen roll om man är känd, rik, frisk, sjuk eller har en diagnos. Vi är alla människor.
 
Fortsättningen på min traumatiska upplevesle 19/7 2012
 
Det som händer efter dom konstaterat att barnet inte finns kvar i magen är att ett missfall måste framkallas för att bli av med resterna och "avsluta" graviditeten. Fruktansvärt! Går inte att få in tanken ens vad jag/vi måste gå igenom. Det var redan en mardröm som spelades upp som inte skulle ta slut här.
 
Läkaren beklagar verkligen, försöker trösta på sitt sätt och är väldigt förstående. Han skriver en remiss till gynakuten, som han ger mig i handen. Säger att det här är inte tillåtet, men vill hjälpa er och påskynda detta. Så åk raka vägen dit och ge dom den här så får ni hjälp.
 
Vi sätter oss i bilen, jag är helt utom mig, känslorna bara svämmar över och får inte fram många ord. Men efter vägen kommer vi fram till att vi ska ringa min mamma och berätta vad som hänt/händer. Hon blir såklart ledsen för våran skull och säger - jag meddelar resten av familjen, det behöver du inte tänka på. Hör av er sedan när ni vet mera.
 
Vi parkerar utanför gynakuten, där vi stått några månader tidigare gravida, lyckliga blivande föräldrar. Nu fanns inget barn kvar, magen var där, mammakläderna hade jag på mig, allt var så surrealistisk! Kommer in, får ta en nummerlapp och vänta i kön. Jag ser att det är en sköterska som jobbar som jag känner, Jonne säger till så jag slipper möta henne, vilket dom löser utan problem. När det är våran tur får vi komma in i ett rum där en barnmorska sitter, som tar mina uppgifter och vi får berätta vad som hänt, jag tror att det är Jonne som pratar? Mycket mer kommer jag inte ihåg, vad som sägs.
 
Att göra en skrapning var inte på tal pga. min EDS utan med hjälp av tabletter ska ett missfall framkallas. Men när missfallet ska framkallas är det annorlunda i mitt fall när jag har EDS. På grund av den vill dom ha uppsikt över mig, då man annars får piller med sig hem och framkalla detta missfall på egen hand. Med min EDS innebär det att andra komplikationer kan uppstå, jag har t.ex. en större risk för blödningar som kan vara svåra att stoppa. Jag får ett piller där, som jag ska ta samma kväll för att luckra upp livmoderetappen, en förberedelse inför det som komma skall. Sen skickas jag hem över natten för att skrivas in på avd. dagen efter.
 
Hem åker vi, vad vi säger vet jag inte, jag gråter hela kvällen och somnar utmattad 01.00. Känslan är en stor tomhet!
 
Det blir ny dag, vi packar och åker iväg för att skrivas in på gynavd. Där tas jag emot varmt och får ett eget rum. Får byta om till en sjukhusrock och lägga mig. Sen börjar processen, jag ska ta ett antal piller med ett visst mellanrum som ska framkalla missfallet. Tanken är då att kroppen ska göra sig av med resterna av graviditeten, moderkaka och fostervatten.
 
Det händer inte mycket och sköterskorna vill att jag ska försöka röra på mig, upp och gå. Problemet är att min EDS-kropp värker och gör det omöjligt att ta mig upp ur sängen. Dom sätter en port för att ge mig smärtlindring. Men som vanligt (också pga min EDS) tar inte smärtlindringen! Dom ger mig mer, ber mig kliva upp för att påskynda processen, för när jag ligger ner kommer det inte igång. Vid lunchtid har dom lyckats få ner smärtan/värken så jag kan ta mig upp ur sängen.
 
Jag har flera gånger varit på toaletten för att se om något kommer ut. Vårdpersonalen vill veta om jag varit på toaletten, och för att veta vad som kommer ut sätter in en insatts i toaletten för att på så sätt kontrollera allt som kommer ut.
 
Med droppställning, värkar och sammandragningar går jag fram och tillbaka i korridoren. Som dom för övrigt glömt att meddela mig att jag kommer få (värkar och sammandragningar)! Det gör ont, men jag vill bara få slut på detta så går så gott jag kan fram och tillbaka. Jonne är med mig vid min sida hela tiden som stöd. Inget händer, timmar går, jag får fler tabletter. Det blir eftermiddag, dom ger mig sista tabletterna vid 17 tiden. Då säger dom om inget händer inom närmaste tiden så avbryter vi för dagen och tar nytt beslut i morgon. Vid 18 tiden lämnar Jonne sjukhuset, han måste åka hem till djuren och ta hand om dom och få lite vila själv.
 
Jag försöker fördriva tiden, hur kommer jag inte ihåg, allt känns så overkligt. Jag får fortsatt smärtlindring under kvällen, men jag har för ont för att sova. Tror klockan var 4 på morgonen då går vattnet och  jag plötsligt får sådan smärta att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Ringer på personal, dom tar mig vidare till ett undersökningsrum. Med ren och skär smärta genomför dom ett nytt ultraljud för att få svar på vad som händer, jag har inte ens öppnats 1 ynka cm. Det gör så ont, jag håller en USK i handen, gråter och pinar mig igenom detta!
 
Dom hittar inget särskilt och bestämmer sig för att avvakta till morgonronden.
 
När morgonronden kommer är jag helt utmattad efter ha varit vaken en hel natt, mycket smärtor och denna mardröm som jag/vi befinner oss i som aldrig tar slut. Jonne har kommit tillbaka till sjukhuset och finns vid min sida. Hela teamet kommer in, då läkaren berättar att dom bestämt sig för att göra en skrapning trots allt. Tabletterna har inte gjort någon inverkan alls och därför finns inga andra alt. Jag görs därför i ordning inför operation.
 
Jag ska få sova under ingreppet är det bestämt, Jonne följer med mig så långt han får innan han får lämna mig. Jag är rädd och känner mig så liten och ensam!
 
En narkos läkare kommer fram till mig i sängen där jag ligger och väntar. Han pratar lite med mig, frågar om tidigare operationer och hur det gått att söva mig. Jag berättar att det gått bra, inga problem och det som är svårt är att smärtlindra mig, det brukar behövas en större dos. Han ber att få titta ner i min hals och börjar då tvivla, säger att jag ser trång ut!? Har aldrig hört tidigare och då har jag varit sövd minst 5 gånger! Jag hävdar att det inte varit några bekymmer att söva mig och vill sova nu också vilket jag blivit lovad. Han ber att få rådfråga med en annan narkosläkare, som också insisterar på att inte söva för risken är att jag inte vaknar då jag ser trång ut! Fattar ingenting! Inte nog med allt jag gått igenom, nu ska jag vara vaken under ingreppet, få lite så jag blir dåsig. Påpekar då svårigheterna med att få bedövningen att ta och att det är svårt att få mig dåsig!
 
Dom ger mig två alt. jag väljer det ena som var att bli dåsig och bedövad i underlivet. Kommer inte ihåg det andra alt.?
 
Rullas in i salen, läggs i vad som liknar en gynstol, spänns fast i benen, armarna läggs upp på armstöd. Dom ger mig medlet som ska göra mig dåsig och innan dom får mig tillräckligt dåsig börjar läkaren bedöva! Då bryter nästa helvete ut! Det gör så fruktansvärt ont av sprutorna han ger mig i slidan! Dom sa att det skulle kännas lite, men det här kan jag inte med ord beskriva hur ont det gjorde! Då jag är så pass dåsig att jag kan inte röra mig, är som förlamad, får inte ur mig ett ord! Börjar storgråta och får ur mig något slags skrik! Känslan var att jag blev brutalt våldtagen! Jag hade panik och kunde inte värja mig, kunde inte säga något och allt bara händer.
 
Läkaren fortsätter, jag försöker få honom att sluta, få någon att reagera. Det känns som en evighet! Tills dom söver mig!
 
När jag ligger på uppvaket, vaknar jag utav att jag gråter! Jag vill prata med läkaren som gjorde detta! In kommer narkosläkaren, jag ifrågasätter allt som hände och han hävdade fortfarande att dom tog rätt beslut och att dom inte kunde veta vad som skulle hända. Jag minns inte ordagrant vad han sa. Men det jag precis gått igenom var fruktansvärt, ett nytt trauma! Läkaren som gjorde detta syns inte till, när jag kommer upp på mitt rum igen, så säger dom att han gått hem för dagen av familjesjäl.
 
Jag får aldrig något svar från honom eller möjligheten att framföra det jag upplevt och tyckte.
Jonne kommer tillbaka när jag är på rummet igen, han försöker göra det han kan för mig och få upprättelse. Men ingen kan göra något. Jag får stanna en natt till pga. av mina smärtor.
 
Dagen efter skrivs jag ut och Jonne kan ta mig hem. Jag minns att jag bad honom ta undan allt som hade med graviditet att göra, böcker, kläder, bilder etc..
 
Jag hamnade som i ett vakuum! Första dygnet efter beskedet grät jag, efter gick jag in i en depression och livskris. Hade så länge velat och önskat få barn och nu var det borta. Vi hade svårt att prata om det och sörjde på olika sätt. Först den 1/8 lyckades jag få tid till en kurator, pga. av sommar, semestrar så var det svårt och kunde inte få komma tillbaks till henne då hon var bara där tillfälligt. Vi gick dit tillsammans för att prata om detta som var så svårt för oss båda.
 
Planen att flytta hem min häst hit blev inte av pga. detta. Jag orkade inte göra mycket, för tillfället kändes det som om livet rann ur mig.
 
Fick efter en tid att träffa en kollega till läkaren som genomförde skrapningen, för jag ville ha en förklaring till det som skedde och varför. Det jag minns var att hon beklagade och hänvisade till en fall nyligen som hänt då en kvinna först inte vaknade upp. Och att dom var påverkade av denna incident så kort efter och därför fattade detta beslut. Jag som sagt hade velat konfontera läkaren som gjorde det, men fick aldrig den möjligheten.
 
Ett par veckor efter detta hände hade vi tid till MVC, som vi valde att gå på, för att berätta vad som hänt och få prata med henne. Hon sa då att det är ovanligt och här där vi bor är det ca 1 person/år. Hon försökte vara positiv och säga att vi lyckats bli gravida och att nästa gång kommer jag få mer stöd, tidigare ultraljud och hjälp.
 
Eftersom jag inte mådde bra psykiskt, remitterade hon mig till en psykolog som jobbar med gravida kvinnor. Det var också svårt att få tid dit under semestertider och bara temporärt. Eftersom jag inte var inskriven på MVC längre kunde jag inte fortsätta gå där, gick dit 2 gånger, sen skrev hon en remiss vidare till en kurator på vårdcentralen. Dit gick jag 3 gånger, men hon förstod inte mig och jag kände inte att jag fick något stöd så jag bad att få avsluta. Efter det kom jag inte till någon ny.
 
Mina syskon och vän fick friska fina barn samma år. Jag var självklart mycket glad för deras skull men hade svårt att träffa dom. Det var självklart inget personligt mot dom utan sorgen inom mig var så stor. Jag berättade som det var för alla inblandade och dom hade förståelse för det. Mammatidningen jag börjat prenumerera på gav jag bort till min brors sambo och ringde tidningen och sa som det var. Inga problem, dom avslutade det på dagen och jag behövde inte betala sista numret.  
 
Fortfarande är det en stor saknad efter barn, men jag har gått vidare och hoppet och önskan lever kvar att få barn. Idag har jag inga bekymmer med att träffa andra barn och mina syskons barn för den delen, är så stolt att få vara deras faster!
 
Samtidigt så går tiden och jag blir äldre, operationer kommer emellan och gör saker lite mer komplicerat. Jag är positiv och tror på oss. Mycket har vi gått igenom, det händer hela tiden nya saker i livet som inte går att förbereda sig på. Tur är väl det, så man slipper oroa sig. Vi är överlevare, vi kämpar, jag kämpar vidare och ser ljust på framtiden. Även om det är tungt vissa dagar.
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Anne

Beklagar verkligen och jag vet exakt hur detta känns . Dock gick jag aldrig lika långt men fick också ett sent missfall innan jag fick min efter längtade prinsessa som vi kämpade för i 10 år ...
Tänker på dig kram

2015-04-11 @ 22:40:49
URL: http://www.annelundstrom.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0