Frukost på sängen dagen till ära. Idag blev jag ett år klokare, ett år rikare, ett år snyggare och ett år bättre människa ;)

 

Jonne väckte mig väldigt tidigt, så pass att jag fick kämpa för att få upp ögonen och orka sitta upp. In kom han sjungandes, ja må du leva, med en bricka i handen, med paket-, ljus-, blomma- och frukost på. En bättre start på dagen går inte att få!

 

Även om det har varit ett år med många dalar och några toppar, känns som ständig motvind ibland så gläds jag i dessa stunder, njuter och är lycklig att vi har varandra!

 

Åt frukost ihop innan han åkte till jobbet och jag gick tillbaks till sängen, men bara för att vila en stund, trodde jag. Några timmar senare klev jag upp igen, utsövd och såg fram emot min dag. Tog en riktigt lugn start, njöt av tystnaden, ingen hemtjänst idag, så skönt!

 

En av mina vänner ringde för att gratta mig, när hon hörde att jag inte hade några speciella planer, bestämde vi oss för att äta lunch i stan tillsammans. Jag bytte om, åkte iväg för att hämta upp henne, vi gick på mitt favorit ställe, jag åt en skagenmacka på hembakat filmjölksbröd. Vi kunde sitta ute, nästan sol större delen av lunchen. (Tog lite miljöbilder, men bilderna är i för stort format, ska försöka återgärda det i morgon).

 

Jonne hann komma hem före mig, och gjorde den middag jag önskade. Det blev tre rätters, med skaldjur till förrätt, entrecote med rostade rotfrukter till varmrätt och marinerade jordgubbar, vaniljglass med eget gjort hasselnötsströssel till efterrätt, mums!

 

Kunde inte fått en bättre dag! Nu ska jag sova lite innan en ny dag börjar med nya möjligheter.

 

Tack för alla fina samtal, sms, och grattis på FB! Det värmer i hjärtat!

 

Kram till er <3

 

 

Nu har det ytterligare gått en tid sedan jag skrev här.

 

Samma dag som jag skrev det förra inlägget, tog jag en proomenad med hundarna, när jag kände pulsen steg, fick svårt att andas, jag var riktigt irriterad på ingenting och till slut kom tårarna. Då fick jag nog!

 

När jag kommit hem med hundarna, åkte jag till stallet, kände att jag inte orkade träffa någon eller prata för den delen med nån, vilket inte är likt mig. Jag gjorde allt väldigt snabbt och beslutade mig för att åka bort, till min vän Laila. Ringde för att kolla om det var ok med henne att jag bara kom förbi.

 

Jonne hade varit borta hela dagen och inte hört av sig, när jag sedan ringde svarade han inte vilket inte brukar bekymra mig. Den här dagen gjorde det, allt rann över! Åkte vidare till Laila, när hon frågade hur jag mådde kom tårarna igen och rann längs kinderna. Det är helt enkelt för mycket för att jag ska orka med.

 

Normalt har jag inga bekymmer att hålla fler bollar i luften samtidigt, men nu var det på tok för många. Mina händer räckte inte till. Efter några timmar som jag fått prata av mig, allt mellan himmel och jord så kändes det lite lättare. Jag kunde vända hem igen till Jonne som tog emot mig med STORA famnen och massa kärlek.

 

Ibland är det svårt att få dom närmaste runt omkring att se, höra och förstå vad man försöker säga. Tror det var så nu och då är det bra att göra något mer radikalt. Prata med någon tredjepart, kunna bena upp saker och lätta lite mer på trycket. Det är lätt bara allt rullar på och jag försökte hantera allt samtidigt. Till slut går det inte.

 

Dagen efter "checkade jag ut" några timmar, åkte på spa för att bara komma bort en stund från verkligheten.

 

Dagarna eftre tog Jonne med sig Tayla till jobbet för att underlätta lite här hemma. Jag har sen försökt ta en dagen i taget, försöka inte stressa. Det är mycket lättare sagt än gjort. Emellanåt känner jag stressen blir mer påtaglig, jag får svårare att andas och det kryper i kroppen. För det ska funka måste jag göra förändringar, annars kommer det inte bli bättre.

 

Nu har jag ny hemtjänst, nya assistenter. Det funkar bättre, men det tar tid att få nya rutiner på det också. en sak på listan, check.

För tillfället är Tayla hemma med mig då hennes knöl på låret blivit infekterad. Nu går hon på antibiotika och nästa vecka tas knölen bort. Då är det en annan sak på listan vi kan stryka, check.

 

Vad det gäller min operation vet jag inget mer idag än för 12 veckor sedan. Väntar fortfarande på samtalet om tid och dag.

 

Om några dagar har jag tid till min läkare för att diskutera mina mediciner som inte hjälper längre. Har ätit dom i flera år nu och har sedan en tid tillbaka har jag inte känt skillnad före och efter. Har därför tagit ett eget beslut, trappade ut dom och tar inte någonting idag mer än med absolut måste.

 

Jag och Jonne tog en tripp till Öland över valborg för att komma bort lite tillsammans. Bazze och Nellie följde med oss och Tayla fick vara med Ida. Det var också skönt för en stund komma ifrån dessa fyra väggar som jag ser ganska många timmar varje dag.

 

Det är såklart fortfarande en stress att inte veta när OP blir av. Svårt med planeringen. Den gör sig ständigt påmind min axel, värker, spänningar, axellåset på natten som skaver. Försöker hela tiden göra något kul för dagen, det som får mig att le och må bra.

 

Idag tog jag med Bazze och Nellie till stallet som fick följa med mig och Tempus på en liten promenad, vilket händer mycket sällan nu mera. Ville uppleva det som var rutin förut när dom alltid var med mig till stallet. Det var lite rörigt till en början med alla dofter, men sen gick allt som vanligt.

 

Undrar varför jag är stressad?...

 

Nu har jag bytt hemtjänst, dom förra gjorde mig stressad! Det var brist på personal och jag visste inte om jag skulle få hjälp eller inte. När jag inte vet är det bättre att vara utan, för är det något som gör mig sämre är det just STRESS!

 

Förra måndagen började dom nya. Till en början har det varit fler olika personer än vad som är tänkt att jag ska ha. Hoppet är max 3 personer, 1 person mån-fre, 1 person jämna helger och 1 person ojämna helger. Nu har det varit betydligt fler än så, innan dom får ihop schemat så det ska funka med mina tider. Vet inte om det kan vara en sak, lära känna nya personer, släppa in dom i mitt hem, det mest privata?

 

En annan sak är väntan och ovissheten på min operationen av axeln. Den ska göras, snart, nästa vecka, om två veckor eller en månad, det vet jag inte? Det gör mig något stressad att inte veta, jag har en del att "hinna" med innan. Samtidigt vill jag göra den nu, i morgon, så jag slipper gå hela sommaren och inte kunna göra någonting.

 

Jag får inte rida, men försöker vara i stallet så mycket jag orkar, göra dom saker jag orkar och mår bra utav. För hålla igång kroppen måste jag och det är ortopedens önskan (sjukgymnastik). Men jag gör på mitt lilla egna vis, gör jag inte det mår jag inte bra och då funkar ingenting, själen är minst lika viktig. För att operationen ska få så bra resultat som möjligt behöver jag träna axeln, ju bättre tränad den är desto bättre resultat.

 

Jag har ett program att följa, jag gör lite av det, lite olika från dag till dag. När jag varit i stallet tycker jag att det är tillräckligt då har jag rört på mig och använt musklerna tillräckligt. Det är också viktigt för mig att hålla igång i övrigt, för ju mer jag kan "träna" (som är mitt heltids jobb) desto bättre mår min kropp. Det är en jättesvår uppgift med ständig värk, men jag försöker så gott jag kan och djuren hjälper mig. Desto bättre form jag är nu i hela kroppen desto bättre kan jag återhämta mig efter operationen.  

 

Även om jag gör saker varje dag, stort eller litet har jag en stress inombords. Varför vet jag inte?

Jag umgås med djuren på ett eller annat sätt, är i stallet, har planterat några blommor ute nu när våren är här, får hjälp av hemtjänsten varje dag, gör lite nytta här hemma. Ändå tittar jag på klockan, oj vad tiden går...

 

Det finns alltid mycket att göra hemma, oftast kan jag tänka det jag inte orkar idag, gör jag nästa dag. Just nu är det svårare... Det känns som det är svårt just nu att höra tystnaden i mitt huvud. Tvingar mig själv att vila, meditera och göra avslappningsövningar, oftast somnar jag, men inte nu.

 

Köpte ny säng för ett par veckor sedan, vilket var ett måste!! Den vi hade var helt slut! Det var som att komma till himlen, däremot kudden jag köpte, som jag trodde var bättre för mig var inte det. Jag har inte sovit bra på den, vaknat under natten och varit stel på morgonen. I natt fick jag låna Jonnes nya kudde och har sovit som en prinsessa! Jag hoppas på att komma iväg snarast och inhandla en ny (när jag fått pengar).

 

I morgon har jag bokat in dagspa, hoppas det ska hjälpa mig att komma ner i varv och känna mig mindre stressad inombords.

Det har tagit tid att skriva ner detta inlägg, det är ett tag sen allt hände och det rör upp känslor inom mig. Har också haft mycket annat runomkring mig som vanligt och därför blir det lite skrivet nu och då. Känner verkligen att jag vill dela med mig av min historia och att det finns en människa bakom allt som händer i livet. Vissa dagar är allt uppåt och andra neråt, precis som för alla människor. Då spelar det ingen roll om man är känd, rik, frisk, sjuk eller har en diagnos. Vi är alla människor.

 

 

Det som händer efter dom konstaterat att barnet inte finns kvar i magen är att ett missfall måste framkallas för att bli av med resterna och "avsluta" graviditeten. Fruktansvärt! Går inte att få in tanken ens vad jag/vi måste gå igenom. Det var redan en mardröm som spelades upp som inte skulle ta slut här.

 

Läkaren beklagar verkligen, försöker trösta på sitt sätt och är väldigt förstående. Han skriver en remiss till gynakuten, som han ger mig i handen. Säger att det här är inte tillåtet, men vill hjälpa er och påskynda detta. Så åk raka vägen dit och ge dom den här så får ni hjälp.

 

Vi sätter oss i bilen, jag är helt utom mig, känslorna bara svämmar över och får inte fram många ord. Men efter vägen kommer vi fram till att vi ska ringa min mamma och berätta vad som hänt/händer. Hon blir såklart ledsen för våran skull och säger - jag meddelar resten av familjen, det behöver du inte tänka på. Hör av er sedan när ni vet mera.

 

Vi parkerar utanför gynakuten, där vi stått några månader tidigare gravida, lyckliga blivande föräldrar. Nu fanns inget barn kvar, magen var där, mammakläderna hade jag på mig, allt var så surrealistisk! Kommer in, får ta en nummerlapp och vänta i kön. Jag ser att det är en sköterska som jobbar som jag känner, Jonne säger till så jag slipper möta henne, vilket dom löser utan problem. När det är våran tur får vi komma in i ett rum där en barnmorska sitter, som tar mina uppgifter och vi får berätta vad som hänt, jag tror att det är Jonne som pratar? Mycket mer kommer jag inte ihåg, vad som sägs.

 

Att göra en skrapning var inte på tal pga. min EDS utan med hjälp av tabletter ska ett missfall framkallas. Men när missfallet ska framkallas är det annorlunda i mitt fall när jag har EDS. På grund av den vill dom ha uppsikt över mig, då man annars får piller med sig hem och framkalla detta missfall på egen hand. Med min EDS innebär det att andra komplikationer kan uppstå, jag har t.ex. en större risk för blödningar som kan vara svåra att stoppa. Jag får ett piller där, som jag ska ta samma kväll för att luckra upp livmoderetappen, en förberedelse inför det som komma skall. Sen skickas jag hem över natten för att skrivas in på avd. dagen efter.

 

Hem åker vi, vad vi säger vet jag inte, jag gråter hela kvällen och somnar utmattad 01.00. Känslan är en stor tomhet!

 

Det blir ny dag, vi packar och åker iväg för att skrivas in på gynavd. Där tas jag emot varmt och får ett eget rum. Får byta om till en sjukhusrock och lägga mig. Sen börjar processen, jag ska ta ett antal piller med ett visst mellanrum som ska framkalla missfallet. Tanken är då att kroppen ska göra sig av med resterna av graviditeten, moderkaka och fostervatten.

 

Det händer inte mycket och sköterskorna vill att jag ska försöka röra på mig, upp och gå. Problemet är att min EDS-kropp värker och gör det omöjligt att ta mig upp ur sängen. Dom sätter en port för att ge mig smärtlindring. Men som vanligt (också pga min EDS) tar inte smärtlindringen! Dom ger mig mer, ber mig kliva upp för att påskynda processen, för när jag ligger ner kommer det inte igång. Vid lunchtid har dom lyckats få ner smärtan/värken så jag kan ta mig upp ur sängen.

 

Jag har flera gånger varit på toaletten för att se om något kommer ut. Vårdpersonalen vill veta om jag varit på toaletten, och för att veta vad som kommer ut sätter in en insatts i toaletten för att på så sätt kontrollera allt som kommer ut.

 

Med droppställning, värkar och sammandragningar går jag fram och tillbaka i korridoren. Som dom för övrigt glömt att meddela mig att jag kommer få (värkar och sammandragningar)! Det gör ont, men jag vill bara få slut på detta så går så gott jag kan fram och tillbaka. Jonne är med mig vid min sida hela tiden som stöd. Inget händer, timmar går, jag får fler tabletter. Det blir eftermiddag, dom ger mig sista tabletterna vid 17 tiden. Då säger dom om inget händer inom närmaste tiden så avbryter vi för dagen och tar nytt beslut i morgon. Vid 18 tiden lämnar Jonne sjukhuset, han måste åka hem till djuren och ta hand om dom och få lite vila själv.

 

Jag försöker fördriva tiden, hur kommer jag inte ihåg, allt känns så overkligt. Jag får fortsatt smärtlindring under kvällen, men jag har för ont för att sova. Tror klockan var 4 på morgonen då går vattnet och  jag plötsligt får sådan smärta att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Ringer på personal, dom tar mig vidare till ett undersökningsrum. Med ren och skär smärta genomför dom ett nytt ultraljud för att få svar på vad som händer, jag har inte ens öppnats 1 ynka cm. Det gör så ont, jag håller en USK i handen, gråter och pinar mig igenom detta!

 

Dom hittar inget särskilt och bestämmer sig för att avvakta till morgonronden.

 

När morgonronden kommer är jag helt utmattad efter ha varit vaken en hel natt, mycket smärtor och denna mardröm som jag/vi befinner oss i som aldrig tar slut. Jonne har kommit tillbaka till sjukhuset och finns vid min sida. Hela teamet kommer in, då läkaren berättar att dom bestämt sig för att göra en skrapning trots allt. Tabletterna har inte gjort någon inverkan alls och därför finns inga andra alt. Jag görs därför i ordning inför operation.

 

Jag ska få sova under ingreppet är det bestämt, Jonne följer med mig så långt han får innan han får lämna mig. Jag är rädd och känner mig så liten och ensam!

 

En narkos läkare kommer fram till mig i sängen där jag ligger och väntar. Han pratar lite med mig, frågar om tidigare operationer och hur det gått att söva mig. Jag berättar att det gått bra, inga problem och det som är svårt är att smärtlindra mig, det brukar behövas en större dos. Han ber att få titta ner i min hals och börjar då tvivla, säger att jag ser trång ut!? Har aldrig hört tidigare och då har jag varit sövd minst 5 gånger! Jag hävdar att det inte varit några bekymmer att söva mig och vill sova nu också vilket jag blivit lovad. Han ber att få rådfråga med en annan narkosläkare, som också insisterar på att inte söva för risken är att jag inte vaknar då jag ser trång ut! Fattar ingenting! Inte nog med allt jag gått igenom, nu ska jag vara vaken under ingreppet, få lite så jag blir dåsig. Påpekar då svårigheterna med att få bedövningen att ta och att det är svårt att få mig dåsig!

 

Dom ger mig två alt. jag väljer det ena som var att bli dåsig och bedövad i underlivet. Kommer inte ihåg det andra alt.?

 

Rullas in i salen, läggs i vad som liknar en gynstol, spänns fast i benen, armarna läggs upp på armstöd. Dom ger mig medlet som ska göra mig dåsig och innan dom får mig tillräckligt dåsig börjar läkaren bedöva! Då bryter nästa helvete ut! Det gör så fruktansvärt ont av sprutorna han ger mig i slidan! Dom sa att det skulle kännas lite, men det här kan jag inte med ord beskriva hur ont det gjorde! Då jag är så pass dåsig att jag kan inte röra mig, är som förlamad, får inte ur mig ett ord! Börjar storgråta och får ur mig något slags skrik! Känslan var att jag blev brutalt våldtagen! Jag hade panik och kunde inte värja mig, kunde inte säga något och allt bara händer.

 

Läkaren fortsätter, jag försöker få honom att sluta, få någon att reagera. Det känns som en evighet! Tills dom söver mig!

 

När jag ligger på uppvaket, vaknar jag utav att jag gråter! Jag vill prata med läkaren som gjorde detta! In kommer narkosläkaren, jag ifrågasätter allt som hände och han hävdade fortfarande att dom tog rätt beslut och att dom inte kunde veta vad som skulle hända. Jag minns inte ordagrant vad han sa. Men det jag precis gått igenom var fruktansvärt, ett nytt trauma! Läkaren som gjorde detta syns inte till, när jag kommer upp på mitt rum igen, så säger dom att han gått hem för dagen av familjesjäl.

 

Jag får aldrig något svar från honom eller möjligheten att framföra det jag upplevt och tyckte.

Jonne kommer tillbaka när jag är på rummet igen, han försöker göra det han kan för mig och få upprättelse. Men ingen kan göra något. Jag får stanna en natt till pga. av mina smärtor.

 

Dagen efter skrivs jag ut och Jonne kan ta mig hem. Jag minns att jag bad honom ta undan allt som hade med graviditet att göra, böcker, kläder, bilder etc..

 

Jag hamnade som i ett vakuum! Första dygnet efter beskedet grät jag, efter gick jag in i en depression och livskris. Hade så länge velat och önskat få barn och nu var det borta. Vi hade svårt att prata om det och sörjde på olika sätt. Först den 1/8 lyckades jag få tid till en kurator, pga. av sommar, semestrar så var det svårt och kunde inte få komma tillbaks till henne då hon var bara där tillfälligt. Vi gick dit tillsammans för att prata om detta som var så svårt för oss båda.

 

Planen att flytta hem min häst hit blev inte av pga. detta. Jag orkade inte göra mycket, för tillfället kändes det som om livet rann ur mig.

 

Fick efter en tid att träffa en kollega till läkaren som genomförde skrapningen, för jag ville ha en förklaring till det som skedde och varför. Det jag minns var att hon beklagade och hänvisade till en fall nyligen som hänt då en kvinna först inte vaknade upp. Och att dom var påverkade av denna incident så kort efter och därför fattade detta beslut. Jag som sagt hade velat konfontera läkaren som gjorde det, men fick aldrig den möjligheten.

 

Ett par veckor efter detta hände hade vi tid till MVC, som vi valde att gå på, för att berätta vad som hänt och få prata med henne. Hon sa då att det är ovanligt och här där vi bor är det ca 1 person/år. Hon försökte vara positiv och säga att vi lyckats bli gravida och att nästa gång kommer jag få mer stöd, tidigare ultraljud och hjälp.

 

Eftersom jag inte mådde bra psykiskt, remitterade hon mig till en psykolog som jobbar med gravida kvinnor. Det var också svårt att få tid dit under semestertider och bara temporärt. Eftersom jag inte var inskriven på MVC längre kunde jag inte fortsätta gå där, gick dit 2 gånger, sen skrev hon en remiss vidare till en kurator på vårdcentralen. Dit gick jag 3 gånger, men hon förstod inte mig och jag kände inte att jag fick något stöd så jag bad att få avsluta. Efter det kom jag inte till någon ny.

 

Mina syskon och vän fick friska fina barn samma år. Jag var självklart mycket glad för deras skull men hade svårt att träffa dom. Det var självklart inget personligt mot dom utan sorgen inom mig var så stor. Jag berättade som det var för alla inblandade och dom hade förståelse för det. Mammatidningen jag börjat prenumerera på gav jag bort till min brors sambo och ringde tidningen och sa som det var. Inga problem, dom avslutade det på dagen och jag behövde inte betala sista numret.  

 

Fortfarande är det en stor saknad efter barn, men jag har gått vidare och hoppet och önskan lever kvar att få barn. Idag har jag inga bekymmer med att träffa andra barn och mina syskons barn för den delen, är så stolt att få vara deras faster!

 

Samtidigt så går tiden och jag blir äldre, operationer kommer emellan och gör saker lite mer komplicerat. Jag är positiv och tror på oss. Mycket har vi gått igenom, det händer hela tiden nya saker i livet som inte går att förbereda sig på. Tur är väl det, så man slipper oroa sig. Vi är överlevare, vi kämpar, jag kämpar vidare och ser ljust på framtiden. Även om det är tungt vissa dagar.

 

 

 

Nu var det lände sedan!

 

Vart ska jag börja?

 

Jag kände inte samma glädje för bloggen, skrivadet eller berättandet. Var därför tvungen att ta en paus, för att hitta tillbaka. När jag startade denna blogg var det för att öppet finnas för andra människor att läsa om min situation, hur det är att leva med en kronisk sjukdom, diagnos, ett syndrom. När jag letade svaren jag inte fick av läkarna hittade jag dom istället hos en tjej som bloggade. Då blev min spontana känsla att jag också ville dela med mig av min resa. Det har såklart flera sidor, det krävs en eftertanke bakom allt jag skriver, hur det kan uppfattas, hur det tolkas och vad andra gör med den informationen. Det jag hela tiden har velat visa med mina inlägg, ord, och bilder är inspiration till andra människor med eller utan diagnos. Jag vill visa att det finns ett liv trots kronisk värk som jag lever med varje dag och att inte kunna jobba.

 

För drygt två veckor sedan gick luften ur mig igen, för vilken i ordningen har jag inte en aning om?!

 

Har sen en lång tid tillbaka kämpat med min axel som jag skadade januari 2013. Juni 2014 stabilitetsopererade jag den och påbörjade en ny rehabilitering. Vilket åter igen var ett steg tillbaka och innebar att jag inte kunde göra speciellt mycket. Det tog hårt, men sakta men säkert gick det uppåt och själförtroende och självkänslan blev bättre. Nu är det 9 månader sedan operationen ägde rum och min sjukgymnast tippade på 1 år av rehabilitering om allt gick enligt planen (alltså ett ½ år längre än för friska personer).

 

I december 2014, 6 månader efter operationen satt jag upp på min häst igen för första gången! En obeskrivlig känsla och seger för mig själv. Jag kunde börja så smått belasta kroppen och axeln mera. Vad jag sen förberedde mig inför var en resa tillsammans med min familj till fjällen. En stor händelse för mig och en milstolpe. Har bara varit iväg en gång tidigare och var drygt 3 år sedan. Allt går enligt plan, jag är mer förberedd än någonsin och det blir succé. Tills jag ramlar och tar emot mig med den opererade armen, vilket resulterar i en ny luxation.

 

Envis och stark som jag är och vill vara reser jag mig upp, borstar bort snön och åker vidare. Två dagar senare när jag vaknar upp hemma i min säng så händer det som inte ska hända! Min axel luxerar när jag bara ska sträcka på mig nyvaken i sängen och ligger på rygg. Fruktansvärd smärta och panik utbryter! Med hjälp av Jonne som av en händelse försovit sig och är kvar hemma får vi tillbaka den på plats. Men smärtan är för påtaglig så ett besök på akuten är ett måste! Dom dokumenterar, konstaterar att axeln är på plats och svaret är att detta är baksidan med din EDS. Det här var tisdagen den 3 mars, fredag samma vecka gör jag en magnetröntgen, som nu jag väntar få svar på. Tid fanns inte förens om tre veckor till en ortoped, så jag får helt enkelt vänta. Fram tills dess är ordinationen axellås på 24/7!

 

Tillbaka på ruta 1 efter över 2 års kämpande!

 

Detta betyder fler saker än att det gör ont, jag kan återigen inte sköta större delen av min hygien. Kan inte rida, motionera, svårt att planera utflykter/aktiviteter m.fl. saker såklart!

 

Något annat som också händer i samma vecka är att vår lilla katt Gunnar insjuknar lika konstigt och fort som Jane. Trots snabbare upptäckt, besök hos veterinären går han inte att rädda. Han fick somna in den 23 februari.

 

Dagen efter det hänt får jag veta att min älskade g.farmor ligger på sjukhus och ingen vet hur lång tid det är kvar. Jag hinner besöka henna flera gånger på sjukhuset den veckan, innan hon tog sitt sista andetag fredagen den 27 februari.

 

Allt detta och lite till som händer mig nu får mig att fundera, tänka och grubbla!

 

 

Det är alltid en svår balansgång vart jag vill dra min gräns för vad som är privat och inte låta vem som helst läsa. Just detta som jag nu tänker berätta har jag känt varit för privat, men nu behöver jag skriva om det för att själv komma vidare. Kanske finns det andra som varit med om samma sak och inte vågar berätta. För jag visste inte att det kunde hända innan det hände mig!

 

Något som jag länge längtat efter och önskat är att bilda familj, när nu min axel åter igen är trasig skjuts det upp igen.

 

Året var 2012, vår i april. Av en händelse så gör jag ett graviditetstest, som visar positivt. Vi har pratat om barn och önskan finns att bli gravida. Det var en stor lycka, dubbel lycka för inom snar framtid skulle min ena bror bli pappa och en nära vän till mig få sitt andra barn. Får strax efter veta att min andra bror också väntar barn. Detta är såklart jättestort! Ingen av oss syskon har barn tidigare och alla drömmer om en familj.

 

I vecka 6-7 börjar jag må dåligt, så vi åker in till akuten, när dom får höra att jag är gravid skickas jag vidare till en gynakut då smärtorna var i nedre delen av magen bl.a. Där tar dom en mängd prover, gör ultraljud etc. Barnet är det inget fel på, hjärtat tickar på precis som det ska. Men min sänka är jättehög! Dom vill behålla mig över natten, men jag insisterar på att åka hem och komma in nästa morgon igen, vilket dom godkänner.

 

Dagen efter görs samma prosidur om och allt med barnet är fortfarande ok, vi får själva se på skärmen då en liten prick som en ännu mindre prick som tickar. Med en slags lättnad skickas jag hem igen för att komma tillbaka två dagar senare och se om det är någon förändring. Dom hittar inget gynekologiskt fel, sänkan har sjunkit och allt med graviditeten är ok, därför skrivs jag ut och får en remiss till någon specialist på magproblem. Dom ser ingen anledning när vi talas vid på telefon att jag behöver komma in då mina problem minskat.

 

Allt fortlöper precis som det ska, vi är lyckliga som ska bli föräldrar och senare när den kritiska tiden i graviditeten är över väljer vi att berätta för nära och kära den glada nyheten. Väljer däremot inte att publicera någonting om det någonstans på sociala medier. Sen påbörjas den process som alla blivande föräldrar ska gå igenom och alla prover visar gott. Vi pratar om framtiden, det börjar bli dags att titta på saker som behöver köpas, som vi också gör. Vi får ett datum i vecka 20 för vårt rutinultraljud. Vi hade sett vårt barn men i ett väldigt tidigt stadium då det inte föreställde ett barn. Detta var ju därför en mycket stor händelse såklart i hela processen.

 

Den stora dagen kommer, i luckan där vi anmäler oss frågar dom om vi vill ha en bild med oss hem, svaret är ett självklart ja, jag betalar för den och vi sätter oss i väntrummet. Spänd, nervös inför det som komma skall, säger jag till Jonne, -tänk om barnet är dött!? Han svarar -nej såklart att det inte är. Det här kommer gå bra.

Glada är vi när våra namn ropas upp, kommer in i rummet, hon går igenom några uppgifter för att sedan genomföra ultraljudet. Ner med mammabyxorna så att hon kommer åt magen. Hon letar, letar lite till och det ända som syns på skärmen är en svart tom bild! Där börjar min panik, Jonne tar min hand och barnmorskan börjar leta mer. Säger- jag ser inget här, men ska leta lite längre ner för ibland händer det att barnet gömmer sig lite. Sen blir allt tomt, tyst som ett vakuum. Det som förväntas hittas, synas på skärmen finns inte! Hon säger vad hon ser, eller snarare vad hon inte ser! Hon vet inte hur hon ska hantera situationen. Hon har säger att hon inte hittar något foster och tror inte det heller finns något. För att säkerställa detta behövs ett vaginalt ultraljud, som hon föreslår boka in en ny tid till en läkare. Jonne ber fler gånger om att vi behöver prata med någon. Hon pratar vidare om att boka en ny tid. Hon vill också säga att vi inte ska ha för stora förhoppningar. Jonne påpekar igen att vi behöver prata med någon NU!! Till slut hör hon vad han säger och går iväg en sväng till läkaren som finns på plats. Han hade två patienter kvar för dagen, men lovar att ta hand om oss efter.

 

Vi visas ut från rummet in till ett annat. Känslan hos mig är obeskrivlig! Känner mig så lurad! Ena stunden är jag gravid i vecka 20 och nästa stund finns inget barn! Mammakläderna jag bär känns patetiska, vill bara få av mig dom, jag var ju inte gravid längre!

 

En stund senare kommer vi in till läkaren, barnmorskan är med. Han säger saker som jag inte minns. Det enda jag minns är den hemska, fruktansvärda känslan av att dra ner byxorna igen, lägga mig för att åter igen få se den tomma skärmen. Dom kan se moderkakan som jobbar, fostervatten och en sträng där barnet har suttit. Han tror att barnet dog i vecka 7-10, svårt att säga. Det som har hänt oss är ovanligt, han har inte haft en patient på 3 år! Här där jag bor, vi är ca 50´tusen inv. på MVC här sa barnmorskan att det händer ca 1 patient om året. Jag hade fått ett uteblivet missfall. Som betyder att barnet finns inte kvar, men kroppen har inte framkallat ett missfall och tror fortfarande att den är gravid.

 

Moderkakan är en cell och fostersäcken som barnet ligger i en annan cell. Dom ska samverka, det händer ibland att cellen till moderkakan inte känner av att barnet inte finns och fortsätter som en normal graviditet (det är så jag har uppfattat det från läkarna). Det innebär, alla prover som tas indikerar på att jag fortfarande är gravid, hormonerna fortsätter produseras.

 

Detta blir en mardröm, en mardrömsresa som inte går att föreställa sig! Det tar inte slut där med smärtan och den jobbiga upplevelsen.

 

Det händer saker i livet hela tiden som inte går att förutsäga. Tiden vi har här på jorden i detta liv är lånad och begränsad. Ta därför vara på den tiden, ta vara på varandra och njut av stunden just nu!

 

 

Hoppas ni fick ett gott slut! Önskar dig ett händelserikt 2015 med mycket lycka och framgång 💜

/Madeleine 

Efter lång och mysig julafton som snart är slut är vi alla nöjda. Hundarna tror jag önskade sig fler paket, men blev också mycket glada för det dom fick. 

Vi firar vidare i morgon med nära och kära 💑 

Kramar 

Känner mig lugn, än så länge känns det som om jag har koll 😊

Hur ligger du till inför julhelgen?

Har köpt några julklappar idag, vad säger jag inte 😉

Det blev en mycket snabb visit mellan söndag och måndag i Lindvallen. Det var dags för lämna André inför sin säsong i Lindvallen där han ska jobba som kock. Vi körde nonstop upp på söndag morgon, anlände till lunch. Lämnade av André i sin stuga där han ska bo ihop med 5st andra. Vi åkte till värdshuset och åt buffé till lunch, super hungriga efter en lång resa upp.

 

Mysigt att få se lite snö! Vi checkade senare in på hotell Bügelhof där vi skulle sova. Jättemysigt litet hotell med mycket värme och ett fint välkomnande fick vi. Tyckte vi blev mycket bra bemötta vart vi än var och vilka än pratade med. Till våran glada överraskning upptäckte vi ett spa som fanns på hotellanläggningen. Det var vi bara tvungna att testa en jacuzzin som fanns för 4 personer med diverse funktioner. Det var det bästa som jag kunde få den stunden för min ömma kropp. Lagom massage som mjukade upp, gjorde mig pigg och avslappnad. Efter mådde jag som en prinsessa.

Vi åt senare en "avslutningsmiddag" med André på restaurang Harry som var hotellets. Mysig avslutning på tiden han bott hos oss! Tog en liten promenad i byn efter alla god mat vi ätit.

 

Efter det var jag helt färdig och somnade bums när jag lade huvudet på kudden.

 

Vi gjorde en viktig sak på vägen hem, halvvägs svängde vi av och hälsade på Jonnes kusin och moster som han inte sett på 31 år! Det var ett jättekul möte, vad släktband kan göra att man påminner om varandra, skämtar om samma saker fast man inte ses eller bara har sporadisk kontakt. Första gången jag träffar hans släkt, mycket viktigt! Nu har mer förståelse och såg hur lik han är sina nära och kära. Vi ska se till att det inte dröjer lika länge tills nästa gång!

 

 

Det visade sig att dom platserna vi fick inte alls var tokiga, riktigt bra sikt hade vi. 

Det bjöds på riktiga shownummer! Kändishoppning, akrobatik, hoppning av världsstjärnor, spänning i form av fyrspann, kadrilj och julavslutning. 

 

Thomas Ravelli var en av dom stjärnorna som hoppade.

Fyrspann 

Akrobatik 

Kadrilj 

Julavslutning 

Varje gång jag varit på detta evenemang har dom överträffat mina förväntningar och det har bjudits på faktiskt show!

Nu är stygnen på Bazze bortplockade, han märkte inte ens att dom togs bort. Satt sen fint och väntade på att få godis utav veterinär assistenten Tussi.

 

Passade ändå på är jag var i stan att åka till optikern, beställde par nummer 2 av glasögon. Nu är det gjort och bestämt vilka det blir, inte riktigt till Jonnes förtjusning som önskade få ha mer inflytande. Jag har tagit hem alla par jag varit intresserad av, han har fått sett dom och sagt sitt men vi har inte varit helt överrens. Jag vill ha något helt nytt mot dom tidigare jag har haft. Det blir såklart en omställning, precis som min nya frisyr, det blir kul med en förändring! Ni får se inom några veckor på resultatet.

 

Mysigt hemma när jag får adventspynta, gör lite varje dag. Snart är alla stjärnor och stakarna uppe i fönsterna. Julgardinerna sitter på plats i köket, hade André till hjälp att hänga upp dom och Jonne putsade insidan av fönsterna. Det är så mysigt att få lite julkänsla och mysigt ombonat hemma nu när mörkret är här så tidigt på dagarna. Ska försöka få upp ljusslingorna ute också i buskarna under veckan, men en sak i taget.

 

Hur får du bästa julstämningen hemma?

 

 

Trivs super bra i min nya look! 

Malin är bäst! Tack 💜

Han har köpt klippkort där, så idag besökte vi spa-anläggningen under dagen tillsammans. Det var både mysigt och skönt att kliva in där och glömma allt annat för ett tag.

Tack mitt finaste hjärta!

Undrar när han ska väcka mig, hinner jag somna är frågan? Oftast vill han inte stanna inne hela natten, trots att han gosar ner sig skönt, myser och ser ut att trivas. Rätt var det är vaknar han, då vill han ut och det är NU, inte senare! För att få fart på mig vet han precis vilka knappar han ska trycka på, riva sönder tapeten, gnaga på dörrkarmen eller välta ner mina saker! Råkar en annan katt eller Tayla gå förbi får den sig en hurring. 

Än så länge ligger han sött i sängen och myser. 

Jag är jättetrött efter lång dag! Vi har hämtat ut våra pass, så nu kan jag köra bil, legitimera mig och hämta ut körkortet när det är klart. Naglarna är ny fixade. Gjorde ett riktigt kap på nya underkläder,  Twilfit hade rea. Skulle byta en b-h jag köpte för länge sedan nu, kom ut därifrån med ytterligare 2 st till, 6 par trosor, 6 par strumpbyxor, 2 par resårlösa strumpor. BH'arna var för 50%, trosorna nedsatta till 49kr/st eller ta 3 betala för två, strumpbyxorna 69 kr/st eller 3 för 99kr. Dumt att låta bli och handla, jag behövde dessutom fler trosor. Ena b-h'ån var utan bygel, tänkte det kan vara skönt hemma, får annars lätt ont av byglarna. 

Är inne i en period då jag helst vill ha klänning/tunika och nu när det börjar bli kallt behövs strumpbyxorna som värmer lite. Ska nog klara mig ett tag på dessa. Brukar passa på när det är rea, det brukar vara bra pris då på lite udda färger som andra inte vågar bära 😀

Fick vara med och bevittna när min brorsson döptes i kyrkan där jag själv är döpt och konfirmerad i. Det är deras andra barn och jag var en mycket stolt storasyster idag när hans familj stod längst fram i kyrkan, blev varm i mitt hjärta av kärlek.

 

En av dopgåvorna vi gav honom var en tavla som jag gjort.

Dags att förnya körkortet, då insåg jag att det gått några år! 

 

Fick lappen i lådan för en tid sedan, ca 2 månader innan tiden gick ut. Tänkte hela tiden att det måste jag ta tag i. Veckorna går dom blir till månad. Insåg i torsdags för en dryg vecka sedan att tiden rinner ut. Hann inte det under ledsagningstiden den veckan på fredagen, inte fredagen efter heller, då var det helt plötsligt bara 4 dagar innan det var för sent!

 

Varför vänta, dra ut på det, istället för att bara göra det. Sa till Jonne i morgon (lördag) MÅSTE jag ta fotot så det hinner komma in och tillbaka innan tiden är ute. Då hamnar jag på sjukhus och det blev försent.

 

Onsdagen dagen det gått ut ringde jag transportstyrelsen, talade om läget och frågade hur jag skulle göra? Alternativtet jag fick var att visa upp ett annat legitimation när jag skulle hämta ut körkortet.  Kollade mitt pass, det gick ut 30 september 2014! Helt plötsligt vara jag utan legitimation helt! 

 

För att kunna hämta ut mitt körkort måste jag kunna legitimera mig, för att göra ett nytt pass måste någon kunna bevisa att jag är jag. Jonne tog ledigt från jobbet för att följa med mig och kunna intyga min identitet. Numera behöver en tid bokas hos polisen, det skulle inte vara några problem, tider finns hela tiden! 1tim 40 min väntetid, passar då på att ta ett fotografi till körkortet. Tillbaka på polisstationen ordnar vi mitt nya pass. 

 

Har nu skickat in mitt nya fotografi och namnteckning till körkortet. Först måste jag hämta passet så jag kan få ut mitt körkort. Det positiva är att passet blev gjort och jag kunde inte dra ut på det! Snart har jag mina nya legitimationer.

För en tid sedan ( den 2 oktober) klippte jag av mig håret, lovade att visa en bild på hur det blev. Har inte hunnit med att ta så många bilder sen dess, men hittade en i kameran från vi var på besök i Stockholm. Lite lätt rufsig efter havsluften ute på Skeppsholmen och Kastellholmen.

 

 

Var lite osäker på om jag hade lust, men Jonne insisterade till att vi skulle åka. Vi kom inte iväg på lördagen som tänkt, jag var alldeles för trött och hade migrän, däremot mådde jag bättre på söndagen. Vi var lite sena på morgonen när vi skulle upp, åkte därför direkt iväg utan att äta frukost. Istället kom vi fram i tid och kunde i lugn och ro äta när vi kom fram.

 

Vi tog ett par varv runt innan vi köpte något. Den här gången blev det inte några föreläsningar vi gick på utan nöjde oss med att titta på montrarna. Jag prövade på Reconnective Healing, kände att jag behövde landa, hitta tillbaka till mig själv och minska stressen inom mig. Det var en perfekt liten kick! Kände flödet igenom kroppen och kände mig genast bättre efter.

 

Fick med mig några trevliga saker med mig hem.

Boken handlar om en kvinna som såg och hade kontakt med änglarna sen hon var liten, men hade hållit det för sig själv fram tills hon skrev den här boken.

 

 

Vi har haft en mysig helg i huvudstaden jag och Jonne.

 

Ända sen jag gick på musikalen Grease med mamma och min syster har jag velat gå på musikal igen, tror det var ca 7 år sedan. Allt i musikalväg och dansfilmer som går på TV tittar jag på. När Flashdance gick i våras ville jag se den, men det rann ut i sanden. Den hade nypremiär nu i höst igen och den här gången tog jag tag i det och boka, i lördagskväll var det dags.

 

För göra helgen till något extra tog vi in på hotell, mitt i stan där allt händer, Stureplan. Inte nog med att vi bodde mitt i stan, när vi checkar in blir vi uppgraderade till Juniorsviten utan behöva betala något extra. Ett mycket fint rum och exklusivt var det!

 

Vi hade gott om tid på dagen för att hinna göra annat innan föreställningen började. Vi åt en lunch i Kungsträdgården, gjorde en liten shopping tur på NK, vila upp oss en stund innan vi gick till Berns och tog ett glas vin före showen. Har bara sett det på TV tidigare och hört om det, nu var jag där och fick se dom gigantiska kristallkronorna i taket ock känna på pulsen. Det ligger alldeles bredvid China teatern dit vi skulle.

 

Showen var över all förväntan! Ville inte att den skulle ta slut! En blandning av sång, bra story, dans, humor, aktuella ämnen. Dom bjöd på sig själva och gav allt, det var full fart från början till slut och man ville inte missa en minut!

 

På vägen hem till hotellet gjorde vi ett stop på en pub, Jonne ville hinna dricka god riktig öl. Det var ett trevligt litet ställe, i engelskt stuk, mysigt och gemytligt.

 

Helt färdig var jag när vi kom tillbaka till hotellet, men trots det tog vi en drink i lobbyn innan vi gick och lade oss.

 

Söndagen hann vi med en del kultur och historia med besök ute på Skeppsholmen och Kastellholmen där jag aldrig varit där tidigare (vad jag minns). Lunchen avnjöt vi Gamla stan, på ett ställe vi trodde vi varit på tidigare och ville så gärna äta på igen. Det visade sig vara fel och smakade inte alls (det var länge sedan). Båda två var vi trötta och stela i kroppen, därför passade det bra att ta en massage på eftermiddagen. Jag har inte vågat ta det efter operationen, gissar att det är 4-5 månader sen sist. Det var mycket skönt och VÄLBEHÖVLIGT! Den rätta restaurangen hittade vi på vägen tillbaks till bilen, vi hann in på en snabb kaffe och dessert innan det var dags att vända hem igen.

 

Vi är mycket nöjda med helgen och mysigt, trevligt och roligt hade vi. Kan vara bra att unna sig en liten weekend ibland, samla kraft och få byta miljö. Särskilt när vi inte varit iväg någonting eller haft semester under sommaren.