Påminelsen om kronisk smärta!
Efter vi hade ätit middag, titta på film, bad jag om lite massage på nacken av Jonne. Kände att jag hade ansträngt mig lite för mycket under dagen, mot vad jag borde ha gjort! När han börjar massera som han brukar så kom tårarna av ren & skär SMÄRTA!!!
Det gjorde så ONT att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Han fick bära mig till sängen, klä av mig kläderna, rulla över mig på sidan, så han kunde bädda ner mig under täcken. Där låg jag sen i 2 timmar utan att kunna röra mig.
Fick lite till massage när han lag sig igår natt.
Sov för natten!
Idag har det varit något bättre. Blev insmord med heat lotion på morgonen & har använt stödkragen hela dagen.
Men det var riktigt tufft & jobbigt igår. Då slog det mig, som det sällan gör, att kan jag inte få vara "normal". Brukar säga att jag inte vill vara det, för vem är "normal"? Men bara att slippa ha ont, hur känns det ens att vara utan smärta?!
Grät länge, tårarna bara rann... Jonne satt vid min sida & stöttade mig, precis vad jag behövde. Så skönt att slippa vara ensam i dessa stunder!
Berättar detta för att beskriva hur jag känner, kanske känner någon annan likadant? Vi är inte ensamma. Kanske någon undrar hur jag känner?
Vilket det än är?
Jag förväntar mig inte förståelse eller medkänsla.
Det är inte därför jag skiver detta...
Men för den som behöver så finns jag för att lyssna.
Eller om någon har en fråga?
Kram
Hej vännen, Ja det är det som är så skönt med att ha sina "eds systrar", man har alltid någon som förstår och bara av det lilla du beskriver så förstår jag det stora hela.... och jag håller med, vem är normal? men man säger att man vill vara som "alla andra" och då menar man ju det onda... jag vill ju vara jag såklart, men inte så ont.... Skönt att du har Jonne, visst är det skönt att inte behöva vara ensam, och ibland behöver tårarna få komma för att lämna plats åt något annat, som kärlek och lycka till exempel. Och du får tänka som så att det kanske finns nån mening med allt... Alltmer som jag fördjupar mig i yogan så inser jag att vi är en del i något mkt större.. och att allt oftast har en mening. bara en sån sak som all värme och gemenskap bland oss eds systrar.... det skulle vi int ha känt. Om vi varit "normala" skulle vi nog levt våra liv utan så stora skiftningar.. med det menar jag att när man har det jobbigt, lever i kris eller på annat sätt som påfrestar kropp och psyke - så ser vi livet, tror jag, i lite mer färgskiftningar än om vi vore helt friska. Vi kanske tycker att blommorna är vackrare bara för att vi faktiskt tar oss tid att stanna upp, vi njuter av de små sakerna, sånt som andra tar för givet... förstår du hur jag menar? Och kanske leder detta till något? vi kanske hjälper många andra genom att skriva om det vi upplever?
Önskar dig en fantastisk dag!
Kramar i massor / Pia
Tack för den fina kommentaren vännen.. Att vi är en liten del av något mycket större är helt klart. Det är mycket vi kan påverka.
Det är snat, jag har alltid njutit av livet. Men gör det mer idag av små saker.
Hoppas på att vi alltid kan hjälpa någon. :)
Tack vännen.. Önskar dej detsamma!
Stor kram tillbaks ;)
