Kan se det men inte ta på det
är i en bubbla
allt rör på sig utanför
ser det men kan inte ta på det
det blir kväll
natt
en ny dag
tankarna snurrar i huvudet mer än någonsin
dom är många, stora
jag går in i mig själv
vad händer, vart är jag på väg
vill till havet
känna friheten, lugnet, livet
ser det, hör det, men kan inte ta på det
det är som en svart spegel
man kan inte vara säker på vad som döljer sig under ytan
en helt annan värld
som man inte vet något om
försöker hitta ett svar
ser horisonten långt borta
allt är så vackert
men känner det inte
känslan finns inte där
kan se det men inte ta på det
drömmarna flyter förbi
dom känns mycket långt borta
har upplevt många av dom
men alldeles för få
kan se dom men inte ta på dom
varför ska inte jag få göra, leva som andra
varför ska jag vara så begränsad
inte få jobba med det jag älskar allra mest
rida 5 dagar i veckan
dansa, tävla
ha en dag utan smärta
är det så mycket begärt
Ser att du kämpar nu, saknaden efter allt man har
gjort tidigare är vanvettig i omgångar, det är så
mycket som fått offras och du får vara liten mitt i
all sorg kramar om
Jag överlever genom min prattant, om jag inte fick
bråka, sörja, tänka tillsammans med en människa som
kan och vill hålla mitt huvud över ytan så skulle
jag inte orka. Kanske något att tänka över, evig
smärta ger ju allt från depp till elände, att inte
behöva vara stark är mitt sätt att plåstra om mig
hos henne.
Här får du en länk till youtube (skulle jag ha delat
med mig av den tidigare, eller om du har haft den
här hemma hos dig så ber jag om ursäkt..som vanligt)
http://www.youtube.com/watch?v=D_g-srh2gzo Frank
Ådahl i sitt esse, "för de som saknar" skriver de
och ja, det är en sorg att leva i sjukdom, man får
sakna.
Kramen
