Imorgon så finns det ingen återvändning.

Det är 3:dje gången nu jag genomgår en operation på kort tid. Har väntat på denna ljumskoperation nu i ca 3-3½ månad. Har säkert sagt det tidigare, men det är med blandade känslor, vill göra den i förhoppning om att bli bättre, men en operation är alltid en operation! Vilket är det jobbiga, alla tankar som far i huvudet, alla har kontrollen över mig & jag har ingen. Sen dom panik ångestattackerna jag lider av i samband med en vistelse på sjukhus.

Har fixat så gott jag kunnat hemma, för att det ska underlätta när jag kommer hem. Sängen är renbäddad, har dammsugit golvet , blommorna vattnade, disken är borta, saker ligger på sin plats, har fixat hund & kattvakt. Så gissar att jag inte kan förbereda mig så mycket mer...

Det har varit många turer fram & tillbaka som har gått att följa. Senaste var nu när jag skulle till sjukhuset där jag ska opereras för andra gången å träffa narkosläkaren. Men kände att jag inte skulle klara av det fysiskt. Så ringde dit för att höra om vi kan ta det på telefon. När jag får klartecken & dagen kommer då läkaren skulle ringa upp mig säger han att det var nog lika bra att jag inte kom dit. För han hade alla uppgifter som behövdes. Så samtalet tog ca 4 min.

Hade jag inte ringt så hade jag åkt i onödan & inte kunnat göra något dagen innan, inte något annat än läkarbesöket den dagen & inget dagen efter. Men dom hade inte ringt mig & sagt att jag inte behövde komma. Tänk vad mycket tid den läkaren sparade nu när jag inte kom. Undrar hur många sådana läkarbesök som genomförs?

Jag hade ändå varit dit en gång tidigare, träffat en läkare som fick se mig & fick alla uppgifter, lämnade då ett blodprov. Jag har fyllt i en hälsodeklaration & dom har fått journaler i från läkaren nu när jag låg inne för ljumskbråck. Så det känns som om att det räcker... Vilket det uppenbarligen gjorde.  

Nu ska jag försöka få lite sömn så jag kommer upp imorgon.