Önskar att jag skulle känna mera glädje att vara hemma.
Men det gör jag inte! Tror det är mycket för att jag åter igen blir ifrågasatt & inte bara jag utan den som ställt min diagnos.

Citat ifrån läkaren jag träffade under helgen:

Har några leder gått ur led på dig? Har du sökt hjälp för det?

Har du gått hos någon psykolog eller gör du det?

Ett ljumskbråck kräver inte morfin i dom mängderna, du ska inte ha så ont. Har man så ont är det akut, då sitter tarmen fast & det gör den inte alltså kan du inte ha så ont.
Lisa var där vid det tillfället & förklarade för honom hur min EDS ter sig. Vad jag har problem med, hur det är med mina smärtstillande normalt etc..

Man har inte så ont av ett ljumskbråck som du har!
Försökte förklara för honom att har man konstant smärta & får något mer så kan inte kroppen ta hand om det, det blir för mycket & då säger den ifrån!

Citat ifrån en SSK:

Din puls & blodtryck är normalt. Då talar det för att du inte ska ha den smärtan.
Vad är normalt, vad är normalt för mig?! Jag har konstant smärta alltså är kroppen van vid det. En som tränar mycket, idrottar har en en annan normal puls...

Vi tycker att du kan gå hem eftersom du har ett gåbord & kryckor, inte går ut så mycket.
(jag hade då gått 14 meter igår, grinade av smärta & benen bar inte! Sen gick jag ut till köket idag 25 m & duschade)

Frågade efter mitt recept? Nej han har inte skrivit ut något. Det får du ta med din husläkare.
Har aldrig varit med om det! Man får alltid med sig ett recept hem. Jag är inte kapabel att ta mig till ett apotek! Men åter igen dom litar inte på mig!

Ja mycket är det jag fått utstå åter igen. Man är så matt innan av all smärta & det enda man vill är att få hjälp med den. Men det man får gå igenom & uppleva är både kränkande & psykiskt jobbigt!
Det är helt uppenbart att dom inte har kunskap på EDS. Jag hade då med mig mitt "EDS kort", en folder med telefon nummer etc & ett utdrag ifrån socialstyrelsens hemsida om EDS. Så dom hade mycket info lätt tillgängligt!

Nu har jag gå bordet hemma.
Det är bökigt att hantera vardagen, som om det inte var det innan! Nu är det ännu värre! Inte för att jag har lika ont tack & lov som när jag kom in till akuten, men det är STOR skillnad på att ligga inne, röra sig några meter & sen komma hem där man inte har NÅGON!
Där man förväntas göra allt själv. Det är inte bara att ta något ur kylen sen är det klart.
Man ska ha ett glas, flytta sig till kylen för att hämta dricka, bestick i andra änden av köket & mat som ska hämtas i kylen & värmas i andra delen av köket i mikron.

Bara en sådana saker kan man tycka är lätt. Man tänker inte ens på att man gör det, man bara gör det! Men det är det som är det jobbiga!

Mina ben var/är som spagetti när jag skulle där ifrån, provade med kryckorna, men det var bara att glömma!
Så Lisa fick hämta en rullstol..

Har inte tagit hem hundarna än då jag känner att det blir mer än en sak för mycket! Jag saknar dom & vill inget hellre. Men går det inte så gör det de inte. Avvaktar till morgondagen så får jag se då hur jag mår & orkar. Som tur var kunde faster ha kvar dom så det löste sig utan problem, dom förstår oxå. Vilket är skönt.

Känner att jag har massor att skriva om men just nu är huvudet lite tomt. Svårt att fokusera, & få ner orden. Värken molar i ljumskarna så tror att jag packar ihop för kvällen.