Shit vad jobbigt detta är!!!
Och på såååå många sätt, man kan inte ta sig fram som man vill, inte bo hemma, inte vara på samma ställe som varken hundar eller katt!!
Mycket känslor som går igeonom en....

Det kan inte vara lätt som anhörig eller vän att stå brevid heller...
Farmor kan säga till mig - men bit hop, -ska du verkligen äta så mycket tabletter, - men nu behöver du väl inte kryckorna längre....
Jag kan tänka mig att man inte vill se sitt barnbarn ha det som mig.
Hon vill väl, men det är jobbigt...
Nu ikväll när jag kom in på rummet så kan jag inte hålla tårarna tillbaka längre!
Värken, saknaden efter djuren, Niclas & mitt liv.
För det jag har nu är inte ett liv, utan nu överlever jag en dag i taget.

Visst jag har gjort framsteg, för 2v sen kunde jag inte ens stå på benen!
Det gör jag nu, kan gå kortare sträckor, sitta på en stol.
Men hade nog inte trott att det skulle ta sådan tid.
Men en del av detta har jag läkaren att tacka som vägrade att lyssna på mig och skulle köra på sitt vad han trodde det var.
Vilket jag visste hela tiden att han var inne på fel spår!
Men vilken läkare lyssnar på en liten tjej på 24år?!?!?

Säger det igen tacksam för stöden jag får i från er bloggläsare! När ni ändå är inne här och läser inläggen. Så gör ett inlägg, det gör mer än vad ni tror!
Det behöver inte vara avancerat på någe sätt eller långt. ett ord om det är så.
Men det är svårt att med ord beskriva hur mycket det betyder.

Ska samla ork till att få hjälp jag kan få nu genom arb.terapeuten bl.a & ett parkerings tillstånd.
Vet inte hur länge jag stannar hos farmor & farfar, hade sagt 1v. Det passerades nu i torsdags.
En dag i taget som sagt!

Kram till er alla!
Love Madeleine ♥