Tar mig sakta framåt...
Nu har det ytterligare gått en tid sedan jag skrev här.
Samma dag som jag skrev det förra inlägget, tog jag en proomenad med hundarna, när jag kände pulsen steg, fick svårt att andas, jag var riktigt irriterad på ingenting och till slut kom tårarna. Då fick jag nog!
När jag kommit hem med hundarna, åkte jag till stallet, kände att jag inte orkade träffa någon eller prata för den delen med nån, vilket inte är likt mig. Jag gjorde allt väldigt snabbt och beslutade mig för att åka bort, till min vän Laila. Ringde för att kolla om det var ok med henne att jag bara kom förbi.
Jonne hade varit borta hela dagen och inte hört av sig, när jag sedan ringde svarade han inte vilket inte brukar bekymra mig. Den här dagen gjorde det, allt rann över! Åkte vidare till Laila, när hon frågade hur jag mådde kom tårarna igen och rann längs kinderna. Det är helt enkelt för mycket för att jag ska orka med.
Normalt har jag inga bekymmer att hålla fler bollar i luften samtidigt, men nu var det på tok för många. Mina händer räckte inte till. Efter några timmar som jag fått prata av mig, allt mellan himmel och jord så kändes det lite lättare. Jag kunde vända hem igen till Jonne som tog emot mig med STORA famnen och massa kärlek.
Ibland är det svårt att få dom närmaste runt omkring att se, höra och förstå vad man försöker säga. Tror det var så nu och då är det bra att göra något mer radikalt. Prata med någon tredjepart, kunna bena upp saker och lätta lite mer på trycket. Det är lätt bara allt rullar på och jag försökte hantera allt samtidigt. Till slut går det inte.
Dagen efter "checkade jag ut" några timmar, åkte på spa för att bara komma bort en stund från verkligheten.
Dagarna eftre tog Jonne med sig Tayla till jobbet för att underlätta lite här hemma. Jag har sen försökt ta en dagen i taget, försöka inte stressa. Det är mycket lättare sagt än gjort. Emellanåt känner jag stressen blir mer påtaglig, jag får svårare att andas och det kryper i kroppen. För det ska funka måste jag göra förändringar, annars kommer det inte bli bättre.
Nu har jag ny hemtjänst, nya assistenter. Det funkar bättre, men det tar tid att få nya rutiner på det också. en sak på listan, check.
För tillfället är Tayla hemma med mig då hennes knöl på låret blivit infekterad. Nu går hon på antibiotika och nästa vecka tas knölen bort. Då är det en annan sak på listan vi kan stryka, check.
Vad det gäller min operation vet jag inget mer idag än för 12 veckor sedan. Väntar fortfarande på samtalet om tid och dag.
Om några dagar har jag tid till min läkare för att diskutera mina mediciner som inte hjälper längre. Har ätit dom i flera år nu och har sedan en tid tillbaka har jag inte känt skillnad före och efter. Har därför tagit ett eget beslut, trappade ut dom och tar inte någonting idag mer än med absolut måste.
Jag och Jonne tog en tripp till Öland över valborg för att komma bort lite tillsammans. Bazze och Nellie följde med oss och Tayla fick vara med Ida. Det var också skönt för en stund komma ifrån dessa fyra väggar som jag ser ganska många timmar varje dag.
Det är såklart fortfarande en stress att inte veta när OP blir av. Svårt med planeringen. Den gör sig ständigt påmind min axel, värker, spänningar, axellåset på natten som skaver. Försöker hela tiden göra något kul för dagen, det som får mig att le och må bra.
Idag tog jag med Bazze och Nellie till stallet som fick följa med mig och Tempus på en liten promenad, vilket händer mycket sällan nu mera. Ville uppleva det som var rutin förut när dom alltid var med mig till stallet. Det var lite rörigt till en början med alla dofter, men sen gick allt som vanligt.
Kommentarer
Trackback
