Pratade med min fina vän Caroline idag, hon har nyligen fött barn. Är så glad för hennes skull! Fick tårar och rysningar av glädje när hon ringde! Önskar jag kunde åka för att träffa familjen snart. Det är inte bara, det är en bit bort. Min önskan går för hoppningsvis i uppfyllelse snart.

 

Känner mig lite nere idag, det är svårt, rastlös i kroppen, men ändå för trött för att göra något. Dessutom är mycket svårt med bara en arm. Försöker se det ljusa, hoppfulla, glädjen. Det är lättare vissa dagar än andra. Det är så mycket jag behöver göra, vill göra.

 

Har fått bekräftat nu, hemtjänsten är beviljad, men bara till en viss del. Den största delen inte. Vilket gör mig arg, stressad och känner hopplöshet. Inte så att jag njuter av behöva söka hemtjänst igen, 30 år gammal. Ibland är det ett nödvändigt ont. Nu är det ett sånt tillfälle. För det behöver man inte gilla det. Någon jag inte känner ska klä på och av mig kläderna för ett exempel. Att sen då inte få den hjälp jag/vi behöver fullt ut får mig att fundera på hur dom tänker. Det gör att ännu mer ansvar läggs på Jonne, som i sin tur gör mig stressad. Inte bra för läkningsprocessen.

 

Dom hänvisar till att han är för ung, det jag borde göra ska han göra för mig. Lätt att säga när han är borta mellan 07-20 fem dagar i veckan. När han kommer hem ska middagen lagas, innebär att vi äter 21,00. Då är hundarna kvar. Sen resten. hur!!? Han måste jobba, annars överlever vi inte. Hur dom gör det på känns värre. De flesta orkar inte ens överklaga, dessutom tar det tid. Hjälpen behövs här och nu som mest. Det är en kort tid därför gör det mig ännu mer frustrerad. Jag ska inte ge upp!