Sitter nu i soffan under täcket efter ha tillbringat 2 ½ timme uppe vid stallet.

Vi tog med oss varm choklad och kakor. Laila frågade mig innan vad jag ville ha med att dricka. Men jag behövde inte ens tänka efter, för det var givet att jag ville ha en kopp varm choklad. Hur gott är inte de så här års! Men däremot vet man aldrig hur mycket fikabröd man behöver ta med sig eftersom ibland när man kommer dit så är det ingen annan där än en själv och nästa gång är det 6 eller 10 personer. Men det är de som är charmen också.

När man väl sätter sig ner så är det lätt att tiden rinner iväg och det man kom för att göra glömmer man. Tills man tittar till på klockan igen och inser det. Men det skulle fler göra oftare, för då mår man mycket bättre.

Vi hade en trevlig fikastund med min pappa och Lisa. Hundarna lekte i snön. Och vi hade en mycket intressant samtalsämne. Jag tycker det är väldigt intressant att lyssna på dom som har levt längre än vad jag själv har. Pappa berättade hur det har sett ut & vad som fanns här tidigare i byn. Som idag står tomt eller kanske inte finns kvar. Vi pratade  minnena om sådant som har funnits & att det är synd att det inte finns längre. För visst finns det potential att driva ett café här ute på sommaren nere vid vattnet, där båtar, bussar & människor passerar. Kan inte bli ett bättre ställe att ha ett café på!

Men vem vet det kanske kommer något i framtiden? Det har ju funnits en gång så visst är det möjligt att det kommer åter.  

Vi tog en sväng efter vi druckit upp chokladen och tittade runt på gården. Det finns mycket vackert att se på nu, när det är snö ute. Allting ser ju så annorlunda ut. Fick chansen se när solen gick ner bakom dungen, mycket vackert!

Glöm inte att stanna upp ibland!
Man får passa på att njuta av dom stunderna som erbjuds.

Tänkte att jag delar med mig några av dom ögonblicken som jag fick idag.

Jag skratta så jag tjöt när jag såg denna bild. Laila skulle fota gravarna som
knappt syns under snön, mer än att man ser att det är en kulle.
Då far hundarna förbi & Ronja fastnar på bilden. Men vad jag kan skåda så ser det mer ut som en räv.
Vad tycker du?





Nu har ni fått följa med på turen, det jag & Laila såg & upplevde.. Det var helt underbart & obeskrivligt fridfullt att vara på gården. Man vet aldrig vad som händer eller dyker upp, vilket alltid är lika spännande. Vi fick oss våra goda skratt & kunde njuta av djur & natur. . Vilket jag aldrig kan få för mycket utav!
Hoppas ni gillade bilderna & njöt lika mycket som vi.